Jag gillar verkligen att prata om våra verksamheters fulla potential, och hur vi kan växa och samarbeta utifrån ett tydligt syfte och leda ifrån en stark vision.

Men, för att det här ska bli verklighet i våra verksamheter och fungerande i vårt ledarskap tror jag att vi först behöver lyfta fram och prata om den personliga visionen, och vårt alldeles egna ”varför”.

Det hjälper ju föga att höra att jag har en fantastisk potential.
Att jag är fri att följa min passion, att jag själv kan välja vad jag vill göra, eller vem jag vill vara som person och ledare.
Det hjälper inte mig ett skit, om jag själv inte reflekterat över och kommit fram till vad just jag egentligen tycker, känner eller brinner för.
Och hur lätt är det egentligen?

Ta ditt nuvarande sammanhang och alla människor med förväntningar, tyckanden och bedömningar. Chefer, medarbetare, kollegor, familjen, vänner och många andra. Skala sen upp det till en global nivå genom affärsmässiga och sociala nätverk och den enorma kommersiella och mediala påtryckningen. Hur lätt är det då att hitta, välja eller komma fram till vad du själv egentligen tycker och tänker, när påverkan är så extrem?

Vi anpassar oss till våra sammanhang för att bli ”godkända” och tillhöra gruppen, samtidigt som vi vill sticka ut och inte helt försvinna i mängden.
Att prova sig fram i det här sociala spelet är inte helt riskfritt. ”Fel” uttalande eller agerande kan ge en försämrad status eller i värsta fall få mig att hamna utanför. Då är det ju enklare och säkrare att bara acceptera den rådande kulturen och anamma den ingrodda ledarrollen, och fundera på vad jag själv faktiskt värderar och tycker en annan gång.
Men det här kan vara lite vanskligt. Ju längre jag väljer att prenumerera på mitt valda sammanhangs kollektiva tyckande, tänkande och värderande desto mer kommer jag accepterar dessa som mina faktiska egna, och desto svårare blir det att bryta med dem.

Det behöver nödvändigtvis inte vara något fel på mitt sammanhang. Min flocks värderingar kanske är helt i linje med vad jag självmant ändå hade valt. Men att via ”autogiro” knyta sig till något utan att ha gjort ett eget reflekterande aktivt val kan resultera i att jag leder och verkar utifrån någon annans syfte och värderingar istället för vad jag själv faktiskt tror på.
Det innebär krasst att jag passivt lämnar över mitt ledarskap och min verksamhet till externa syften och värderingar och låter mig bli en marionett. Och dessa trådar styrs nog inte av en enskild person utan snarare av en ingrodd tradition.

Jag tror vi behöver knyta loss oss från dessa marionettrådar och istället kroka arm med dem vars grundläggande värderingar vi faktiskt delar.
Inte för att likrikta och bilda exkluderande grupperingar utan just för att motverka dessa företeelser. Att med gemensamma syften och grundvärderingar skapa trygga inkluderande och välfungerande samarbeten som producerar framgångsrika resultat.

JL Wallenberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: