Lever vi i en saga?

Vi försöker hålla våra liv intressanta, innehållsrika och meningsfulla genom att tillskriva händelser, känslor, tankar och situationer en mening och betydelse. Vi konstruerar mönster och samband och försöker därigenom bringa ordning och struktur i vår bild av tillvaron. Dagligen dras vi obemärkt i näsan av diverse kognitiva tankefel. Men vi vaggar oss med att vi har koll på läget, vi har det vi har, vi gör det vi gör och vi är dom vi är, och det ger oss en greppbar tillvaro att leva i.

Alternativet, att det inte skulle finnas någon ordning, mening och djupare struktur, att tillfälligheter och slump skulle råda skrämmer oss. För det skulle innebära att vår plats i tillvaron inte va tydlig och tillrättalagd och att vår roll i samhället och gemenskapen var odefinierad. Det skulle kunna betyda att jag hitintills investerat mitt liv utifrån felaktiga föreställningar och grundantaganden. Vi efterkonstruerar då hellre förklaringar och försvar för våra hitintills gjorda val än riskerar att konfronteras med möjligheten att vi kan behöva ompröva vår bild av tillvaron med allt vad det skulle kunna innebära.

Livet fungerar ju trots allt helt ok för oss, och varför då äventyra det.  Även om det kanske inte är en dans på rosor, varför riskera komma till slutsatsen att den där dansen förvisso till stor del är möjlig, men då enbart genom att sluta gömma sig bakom förenklingar, kategoriseringar och sagokonstruktioner och genom att börja se mer nyanserat på verkligheten och anpassa sig själv därefter och nyfiket göra medvetna, aktiva val och ompröva sina föreställningar.

I stället för som nu då vi kanske finner det smidigare att hålla fast vid vår något överförenklade bild av verkligheten och vår låsta bild av oss själva.

Vi behåller alltså hellre vår uppdiktade bild av verkligheten än vi bemödar oss revidera vår bild av oss själva och då även vår förankrade roll i gemenskapen.

Vissa ser sig visst som en enkel hyllprodukt medans andra verkar tro sig vara vårt universums snart upptäckta medelpunkt.

Dikesfåror som dessa beror ofta på tankevurpor, illusioner och verklighetsfrånvända föreställningar.

O’ varför hålls i dikesfåror när det faktiskt går att färdas på den väg man väljer. Och varför då inte ta tillvara på resan man valt och våga prova, chansa och upptäck. Kan det vara så att vårt överbeskyddande, curlande och nollvissionerande samhälle gör oss rädda och allt för beskedliga i livets övriga avseenden. Kan det vara så att vi oftare i livet behöver fälla upp solskyddet och känna den direkta skarpa värmen rakt i ansiktet. Cabba ner och uppleva den starka vinden genom håret. Koppla bort den inkapslande säkerheten och erfara den vederkvickande friheten. För att sen stanna upp och reflektera, och då göra sig mottaglig för nya insikter och lärdomar samt göra sig redo för nya utmaningar.

Varför se ett framtida önskat resultat som meningen med sitt liv, eller varför se ett tidigare uppnått resultat som rättfärdigandet till att man nu bara låter tiden passera, när livets varje stund har så mycket att erbjuda.

Missförstå mig inte, jag menar inte på något vis att man inte ska ha en dröm eller definiera tydliga mål & milstolpar i sitt liv eller njuta av tagna steg och skapade resultat. Det är snarare något jag vill understryka som viktiga saker. Det jag menar är att du kanske inte bör göra detta till meningen med dit liv.

Ta sikte mot din vision och njut av framsteg men begränsa inte dig själv till ett resultat.

Våga bli berörd, våga lyssna både på dig själv och andra. Våga reflektera. Våga ställa de där frågorna till dig själv. Våga sen ärligt & ofiltrerat lyssna och invänta dina svar. Va dock vaksam över hur du tolkar dina svar, din ”inre röst” eller ditt ”hjärtas vilja”. Att se dessa som rösten från en ren, fördomsfri, allvetande inre visdomskälla kan vara allt för förenklande. Din inre röst bör du säkerligen lyssna på men överväga möjligheten att det kanske inte är något annat än berättarrösten från ditt livs samlade verk, din personliga encyklopedi, rösten från ditt nuvarande kartprogram i din GPS. När du uppdaterar dina föreställningar din karta så förändras även hur rösten kommer guida dig.

Våra liv blir inte mindre spännande och fantastikst bara för att vi slutar sagoförvränga. För att vi slutar efterkonstruera mönster och krysta fram betydelser i slumpen och tillskriva mening till tillfälligheter. Livet blir inte jobbigare för att man korrigerar sina föreställningar, ser förbi illusioner, luftslott & villor.

Jag menar om vi vågar se, lyssna, tänka, känna, reflektera och utvärdera ärligt och på riktigt, kommer vi inse att det blir så mycket mer spännande. För nu är det på riktigt.

Jag vill inte leva en saga eller en Hollywood-produktion.

Jag vill leva här, med öppna ögon.

Jag vill leva i verkligheten även om jag nog inte…, eller kanske just för att jag inte ens är i närheten av att greppa dess fullständiga konstruktion eller dess eventuella arkitekt.

 

J.L.Wallenberg