Jag har alltid föreställt mig en sorts oskuldspresumtion gällande respekten för andra människor. Alltså att varje människa, gammal som ung, elev som lärare, chef som medarbetare, kund som säljare, bekant som främmande ska ges en respekt- och förtroendekredit.
Från detta antagna utgångsläge kan sen respekten och förtroendet antingen förtjänas eller förverkas.
Men min föreställning verkar inte fullt ut synka med hur det ser ut i våra verksamheter och samhällen. Vi är ofta ganska snåla med vår respekt och vårt förtroende, och ger väldigt lite om ens något innan en ”kreditvärdighet” bevisats.
Och visst ska förtroende och respekt förtjänas, men då också ges möjligheten att förtjänas, vi vill ju inte tillbaka till nåt feodalsamhälle.
Men i många verksamheter och sammanhang verkar det finnas en attityd och hållning som ger en närmast omvänd oskuldspresumtion, skyldig tills motsatsen bevisats, alltså ovärdig min respekt tills motsatsen bevisats.
Även om respekten och förtroendet inte alltid kommer förtjänas, så tror jag ett omvänt förhållningssätt leder till en mycket cynisk och förhärdad inställning med stark misstro. Vilket i sin tur kommer hämma vårt lärande, vår samarbetsförmåga och utveckling.
Och utan ett fortsatt lärande, utan en välfungerande samarbetsförmåga och vidare utveckling blir det dystra prognoser för våra verksamheter och samhällen, samt även våra globala mål och vår mänskliga framtid.
Så, trots att vi kommer kunna bli besvikna och sårade ibland tror jag vi har mycket att vinna på att revidera våra snåla klassningar för mänsklig ”kreditvärdighet” och i större utsträckning våga tro på människan, dess potential och förmåga att faktiskt förvalta vår respekt och vårt förtroende.
JL Wallenberg
jlwallenberg.com 