Ego, öde och mopedgäng

Även om inte alla förväntar sig en ”Eureka-insikt”, en ödesmättad dramatisk uppenbarelse eller att bli upptäckt och världskänd för den enastående person man är, så verkar många ändå förvänta sig att det från någonstans eller rent av ingenstans ska presenteras en vidöppen dörr eller en enskild situation av klarsynthet gällande ens liv och syfte.

Om det inte öppnas någon dörr framför näsan på oss eller om vi inte får den där tydliga ingivelsen så tenderar vi tänka och känna att ingen väg framåt är rätt eller meningen. Vore det meningen att vi skulle gå vidare så skulle det ju synas, märkas eller kännas.

Vi hör och läser berättelser om
-hur hon över en natt upptäcktes och slog igenom, eller
-hur han redan som barn visste att det här var det rätta, eller
sedan den dagen visste hon vad hon skulle ägna resten av sitt liv åt, eller
hur de vid första ögonkastet visste att de var ämnade för varandra.
Jag ifrågasätter egentligen inte dessa berättelser mer än att många av dem nog inte blivit direkt mindre ”förutbestämda” och fantastiska med tiden och för var gång de berättats. Sen lockas vi lätt av ödesberättelser som dessa och genom en liten tankevurpa så ser vi dem som vanligt förekommande och allmängiltiga.

Vi matas även ganska ordentligt med hur unika och speciella vi är. Företags och organisationers tjänster och produkter riktar skickligt in sig på vårt ego och sätter fart på vår känsla och bild av att just jag är speciell och värd lite extra. Och numera är självförverkligandet en självklarhet och industrin kring Jaget och personlig lycka är enorm.

Till detta kan vi sen lägga till alla uppdiktade och fiktiva historier, sagor och äventyr som dramatiskt lyfter fram
den förutspådde,
den enskilt utvalde,
den av ödet bestämde,
den av högre makt kallade,
den renhjärtade och enda värdige,
den ende med förmågan, kraften eller visheten
att ta sig an det stora uppdraget eller den omöjliga uppgiften.

Återigen, om det inte blir lite likt dessa berättelser och sagor, om vi inte får en uppenbarelse, om vi inte serveras en färdig möjlighet eller om ingen upptäcker oss så agerar vi inte utan väljer istället att bara puttra runt på tomgång. Likt mopedgänget som varv efter varv kan åka runt i centrum i väntan på att något kul ska hända.
Många verkar tyvärr ha föreställningen att vi enbart har förmågan till det passiva valet att tacka jag eller nej till sådant som presenterar sig. Eller att vi är så speciella och utvalda att universum kommer spela korten åt oss så det bara är en tidsfråga innan saker och ting faller på plats. Det här kan leda till att vi allt för avvaktande inväntar ögonblicket istället för att aktivt ta tillfället.
Och i denna passiva väntan låter vi omständigheterna ta allt större kontroll över våra val, agerande, resultat och liv.

Denna begränsande föreställning och självcentrerade världsbild kan alltså få oss att tro att vi själva inte kan styra, utveckla eller ens påverka våra liv och vår situation vilket i sin tur kan leda till oro och uppgivenhet och även bidra till ångest och depression.

Jag menar inte att du inte är speciell eller unik, för absolut är du det. Men vi ska nog inte förväxla vår unikhet och vår rätt att vara den vi vill vara med föreställningen om att vara världens mittpunkt.
Att jag är den centrala figuren i mitt eget liv betyder inte på något sätt att jag är den centrala figuren i universum eller i den ”allmänna verkligheten”. Jag är inte min omgivnings medelpunkt. Jag är inte ens den centrala figuren i min egen familj. Inte ens som förälder i mitt eget lilla barns liv. Förvisso är jag en stor del i mitt barns liv och världsbild, men jag har dock bara en biroll, huvudrollen har ju mitt barn själv.

Vi är alla unika, men vi är endast små små delar i ett mycket större sammanhang. Vi kan dock välja att bidra och tillhöra något. Vi kan välja att vara en viktig del och kugge som är med och driver utvecklingen framåt eller så kan vi välja att vara en likgiltig utfyllnad eller rent av ett gruskorn i maskineriet.

Om vi provar att lägga vårat ego åt sidan en liten stund. Om vi provar att zooma ut och inse att världen inte snurrar kring min oro eller uppgivenhet. Den snurrar inte kring mig över huvud taget. Det är lite i stil med vad han sa JFK i sitt installationstal. Fråga inte vad världen och livet kan göra för dig, fråga vad du kan göra med det liv du fått och vad du kan bidra med till världen.

Så, istället för egoism och istället för att vänta på ödet, fundera på…
Vad tycker du verkligen är viktigt?
Vilka olika sammanhang och situationer triggar dig?
Vilka verksamheter, initiativ eller organisationer intresserar dig på riktigt?
Till vilka eller till vad känner du tillhörighet egentligen?
När och var kommer dina styrkor fram?
Vad skulle du faktiskt vilja bidra med?


J.L.Wallenberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s