Även om folk kanske inte direkt förväntar sig en egen fantastisk ”Eureka-insikt”, eller att bli upptäckt, hyllad och världskänd för den enastående person man är, så verkar många ändå förvänta sig att det från någonstans eller rent av ingenstans ska komma en vinstlott. En vidöppen dörr till ett fantastiskt erbjudande, ett allmänt erkännande och genombrott eller i alla fall en tydlig ingivelse och klarsynthet gällande ens livsuppgift och syfte.

Men om det inte öppnas någon dörr framför näsan på oss. Om det inte kristalliseras ett kall och en passion för oss. Om det inte dimper ner ett fantastiskt erbjudande till oss så tenderar vi tänka och känna att ingen väg framåt är rätt eller meningen. För vore det meningen att vi skulle gå vidare så borde väl det synas, märkas och kännas rätt i magen, eller?

Vi hör och läser berättelser om
-hur hon över en natt upptäcktes och slog igenom, eller
-hur han redan som barn visste att det här var det rätta, eller
–sedan den dagen visste hon vad hon skulle ägna resten av sitt liv åt, eller
–hur de vid första ögonkastet visste att de var ämnade för varandra.
Jag ifrågasätter egentligen inte de här berättelserna mer än att många av dem nog inte blivit direkt mindre ”förutbestämda” och fantastiska med tiden och för var gång de berättats. Sen lockas vi lätt av sånna här ödesberättelser och genom en liten tankevurpa så ser vi dem som vanligt förekommande och normala.

Från olika håll matas vi även ganska ordentligt med hur unika och speciella vi är. Till exempel riktar sig företags och organisationers tjänster och produkter skickligt in sig på vårt ego och sätter fart på vår bild och känsla av att just jag är speciell och värd lite extra. Och numera är självförverkligandet en självklarhet och industrin kring Jaget och personlig lycka enorm.

Till allt detta kan vi sen lägga alla uppdiktade sagor, historier och äventyr som dramatiskt lyfter fram protagonisten med dess enskilt unika och ödesbestämda egenskaper och förmågor och hur just dessa på ett hjältemässigt vis kommer väl till pass i alla tänkbara och otänkbara situationer och sammanhang.

Återigen, om det inte blir lite likt dessa berättelser och sagor. Om vi inte får en tydlig uppenbarelse. Om vi inte serveras en färdig möjlighet. Om vi inte besitter en utmärkande talang. Om vi inte blir upptäckta och ges erkännande. Om vi inte tydligt och enkelt ”hittar vår plats” så agerar vi inte utan väljer istället – likt A-traktorgänget nere på byn – att bara puttra runt på tomgång varv efter varv i väntan på att något kul ska hända.
Många verkar tyvärr ha föreställningen att vi enbart har förmågan till det passiva valet att tacka jag eller nej till sådant som presenterar sig. Eller att vi är så speciella och utvalda att universum kommer spela korten åt oss, så det bara är en tidsfråga innan saker och ting faller på plats. Det här kan leda till att vi allt för avvaktande inväntar ögonblicket istället för att aktivt ta tillfället.
Och i den här passiva väntan låter vi omständigheterna ta allt större kontroll över våra val, vårt agerande och våra liv.

Denna begränsande föreställning och självcentrerade världsbild kan alltså få oss att tro att vi själva inte kan styra, utveckla eller ens påverka våra liv och vår situation vilket i sin tur kan orsaka en hel del oro och uppgivenhet och även bidra till ångest och depression.

Jag menar inte att du inte är speciell eller unik, för absolut är du det. Men vi ska nog inte förväxla vår unikhet och rätt att vara den vi vill vara med föreställningen om att vara världens mittpunkt.
Att du är den centrala figuren i ditt eget liv betyder ju inte på något sätt att du är den centrala figuren i universum. Du är inte din omgivnings och ditt sammanhangs medelpunkt. Du är inte ens den centrala figuren i din egen familj. Inte ens som förälder i ditt eget lilla barns liv. Förvisso är du en stor del i ditt barns liv och världsbild, men du har dock bara en biroll, huvudrollen har ju ditt barn själv.

Vi är alla unika, men vi är endast små små delar i ett mycket större sammanhang. Vi kan dock välja att bidra och tillhöra något. Vi kan välja att vara en viktig del och kugge som är med och driver utvecklingen framåt eller så kan vi välja att vara en likgiltig utfyllnad eller rent av ett gruskorn i maskineriet.

Om vi provar att lägga vårat ego åt sidan en liten stund. Om vi provar att zooma ut och inse att världen inte snurrar kring vår oro eller uppgivenhet. Den snurrar inte kring oss över huvud taget. Det är lite i stil med vad JFK sa i sitt installationstal. Fråga inte vad världen och livet kan göra för dig, fråga vad du kan göra med det liv du fått och vad du kan bidra med och tillföra samhället och mänskligheten.

Så, istället för egoism och istället för att vänta på ödet, fundera på…
Vad är det du egentligen tycker är viktigt på riktigt?
Vilka olika sammanhang och situationer triggar din nyfikenhet?
Vilka verksamheter, initiativ eller organisationer intresserar verkligen dig?
Till vilka eller till vad känner du tillhörighet egentligen?
När och var kommer dina styrkor fram?
Vad vill du utforska, utveckla och lära dig mer om?
Vad skulle du faktiskt vilja bidra med och tillföra?


J.L.Wallenberg

Lämna en kommentar