Frågan ”Vad är meningen med livet?” är felställd.

”Vad är meningen med livet?” är en fråga som nog alltid surrar någonstans där i bakgrunden, även om många väljer att ducka, vifta bort eller dränka den. Vissa verkar helt obehindrat ignorera eller rentav förneka den, medan andra gömmer sig bakom påhittade ”sanningar” och konstruerade föreställningar. 

För en del framkallar frågan en ångestkänsla som ofta pareras genom att ständigt omge sig med olika intryck, och på så vis undvika den stilla tystnaden där frågan, de egna tankarna och ångesten kan rusa fram. Gemensamt för alla dessa fall är hur som helst att frågan undviks.

Men förr eller senare, av en eller annan anledning, tenderar frågan tränga igenom och göra sig påmind. Och i vissa fall – då ofta utlöst av någon sorts djupare kris – leder det till en omvärdering och vändpunkt. Denna vändpunkt verkar ofta leda till ett mer utzoomat perspektiv som höjer sig över vardagens alla trivialiteter. Det blir en ny syn på livet som är mer närvarande, och där energin bara läggs på det som verkligen känns viktigt.

Själv har jag inte varit med om en sådan drastisk omställning, men däremot en mer långsam och ständigt pågående förändring som genom åren till stor del drivits av frågan om just syftet och meningsfullheten i tillvaron och det jag gör.

Under en stor del av mitt liv antog jag andra personers och sammanhangs svar på frågan. Men jag tyckte inte deras svar höll i längden, och under en tid ignorerade jag istället frågan och körde helt enkelt bara på med vardagens alla göromål och uppgifter. Men inte heller det blev hållbart då jag på något sätt är för nyfiken för att bara släppa en så grundläggande fråga.

På senare tid har jag dock landat i att frågan i sig på flera sätt är dumt formulerad och helt enkelt felställd.

Till att börja med framgår det inte av frågan vad som specifikt menas med ”livet”.
Syftar frågan på:
– mitt enskilda liv?
– mänskligt liv i stort?
– det kolbaserade livet på planeten Tellus?
– eller att det finns liv över huvud taget i universum.
Sen förutsätter frågan helt kallt att det faktiskt finns en mening.
Dessutom antyder frågan att det bara finns en mening och därmed bara ett rätt svar.

Jag tror den här frågan har orsakat mycket grubblerier, förvirring, rädsla, vilsenhet och ångest helt i onödan, bara för att frågan formulerats fel.
Som jag ser det finns lika lite mening med mitt liv och livet överhuvud taget som det finns med en vanlig gråsten.

Liksom stenen är jag bara en sammansättning partiklar och ett resultat av otaliga kosmiska och förhistoriska händelser och processer. Det som dock skiljer mig från gråstenen är att jag är en levande organism. Men bara för att jag – likt grässtråt jämte stenen – är en organism tillfaller inte per automatik en mening. Bara för att jag – en människa – som ett resultat av evolution blivit självmedveten, intelligent och begåvad med ett språk betyder inte det att jag även fått en given mening.
Däremot har vår mänskliga och i många avseenden avancerade hjärna trots allt vissa svårigheter med att förhålla sig till och acceptera just denna meningslöshet.

Men istället för att krysta fram betydelser i slumpmässiga mönster och tillfälligheter för att det ska kännas lite bättre och bli mer greppbart, gör vi nog klokt i att släppa våra sagor och uppdiktade föreställningar och istället acceptera att vårt liv och mänskligt liv i stort bara är en tillfällig gäst i universums oöverskådliga tidsrum.
Därmed inte sagt att vårt liv behöver förbli meningslöst. Absolut inte!

Men i stället för att ägna vår korta tid åt att dikta upp ”sanningar” och sen tjafsa och bråka om vilken saga som är verklig skulle vi kunna ägna oss åt att njuta och förundras, samt lära, förstå, samarbeta, utforska och utveckla. Detta i syfte att som individ och livsform kunna leva både hållbart och njutbart samtidigt som vi inom samtliga discipliner fortsätter utforska och utveckla för att bättre förstå vår dåtid och samtid och därmed på ett bättre sätt även kunna bygga vår framtid.
Och genom att på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt bidra till just detta, kan vi skapa meningsfullhet.

Så som jag ser det handlar det alltså om att välja, forma och skapa sitt syfte och vad en därigenom vill tillföra och bidra med. Så på frågan ”Vad är meningen med livet?” blir mitt svar: Ingenting. Men på de enligt mig klart mer relevanta och intressanta frågorna ”Hur vill du använda och utnyttja ditt liv och vad vill du tillföra och bidra med till ditt sammanhang, till samhället, mänskligheten eller livet i stort?” tror jag det finns långt mer spännande svar.

JL Wallenberg