Från ego till engagemang

En reflektion om vår självcentrering – och vägen till något större.

Engagemang – i form av intresse, åtagande, driv och delaktighet, i allt från den lilla uppgiften till det större syfte – är en stark framgångsfaktor för en verksamhet. Men det kommer inte av sig självt. Särskilt inte när allt tycks kretsa kring det egna perspektivet.
Så hur skapar vi engagemang i en tid där allt fler ser sig själva som huvudpersoner?

 

Ego-kultur

Vår individualistiska kultur har vuxit fram ur en mängd olika faktorer. Här följer några aspekter – och hur de på olika sätt kan påverka oss.

 

  Från olika håll möts vi av framgångsberättelser där enstaka personer och deras talang och prestation lyfts fram. Det kan till exempel handla om idrottaren, företagsledaren, skådespelaren, journalisten, entreprenören, kreatören, artisten eller influencern.

Jag ifrågasätter egentligen inte dessa framgångshistorier. Men med hjälp av lite hindsight bias – där vi ser det förflutna som mer självklart än det var – tenderar deras väg till framgång, trots motgångar, att framstå som självklar och förutbestämd då vi i efterhand har svårt att föreställa oss något annat utfall när framgången är så imponerande.

Och med availability heuristics – där det vi ser upplevs som det vanliga – samt en släng av confirmation bias – där vi söker och tolkar information så att den passar vår övertygelse – blir dessa inspirerande historier inte bara sanna och normala utan även definierande för vad framgång är. Och så får vi en skev bild av att framgång är något individuellt och handlar om att lyckas och bli någon.

 

  Till detta har vi även det ökade trycket på att bygga sitt personliga varumärke, vilket tenderar pressa ihop prestation med identitet, och alltså direktkoppla vårt värde till våra resultat.
Här handlar det om att va, eller bli någon, snarare än att ägna sig åt, eller bidra till något.
Och med like-kulturens ständiga feedback får vi en direkt – men bedräglig – mätare på om vi är “lyckade” eller inte.

 

  Sen har vi – vad vi kan kalla för – idéaldyrkan.
Där extrema, ofta verklighetsfrånvända och ouppnåeliga lyx-, macho- och skönhetsideal, som likt en sektledares budskap lömskt smyger sig in, klamrar sig fast och påverkar vår världsbild och självbild.
Ständigt utsätts vi för dem, jämförs vi mot dem, påverkas vi av dem, och på ett eller annat sätt försöker många uppnå dem – då vårt värde, vår status och hierarkiska plats tycks avgöras av hur väl vi lyckas närma oss dem.

 

  Därutöver matas vi från olika håll med budskap om hur unika och speciella vi är. Företag, influencers, gurus och en hel mångmiljardindustri riktar skickligt in sig på vårt ego och säger att just vi är värda något extra och borde unna och prioritera oss själva. Och att vi härigenom kan uppnå lycka.

I dessa sammanhang beskrivs lycka, som den heliga gralens känsla vi kan skaffa och upprätthålla genom pengar, status, prylar och kläder – snarare än som ett resulterande tillstånd från meningsfulla engagemang och relationer.

 

  Härtill kan även läggas gaming-kulturen, som boostar – om inte vårt ego, så kanske i alla fall vårt alter-ego.

Här kan lätt en illusion skapas av att livet borde va lika tydligt, belönande och bekräftande som i spelen – med förenklade strukturer, snabba uppgraderingar och omedelbar feedback.

I spelen kan vi va den karaktär vi vill va. Men när vi stänger av och kliver ut i verkligheten, kan vardagen kännas tråkig, långsam, svårbegriplig, otillfredsställande och meningslös.

 

  Dessutom omges vi av böcker, filmer och serier som lyfter fram den enskilda personen, protagonisten – den utvalda, speciella, unika, ofta ”underdogen” som med just de rätta egenskaperna och förmågorna kan ta sig an uppdraget och rädda dagen.

Utifrån alla dessa bitar är det inte så konstigt om våra synsätt och perspektiv blir aningen självcentrerade. Och när vi tittar på världen genom dessa egofilter blir allting en aning förvrängt.

Ta till exempel Maslows behovstrappa. Genom egofiltret handlar det översta steget inte längre om självförverkligande, utan mer om egen vinning, egenintresse och i princip ren självtillfredsställelse. Om mitt utseende, min attraktionskraft och därigenom mitt värde. Om min sanning, mitt synsätt och mina åsikter. Om vad jag tycker, känner och behöver. Vad jag vill uppnå, åstadkomma och uppleva. Vilken väg jag känner för – för min personliga tillfredsställelse och lycka.

Istället för självförverkligande i form av det självständiga fria valet. Att nyfiket utforska intressen och engagemang och där utveckla sina kunskaper och färdigheter och bidra till något meningsfullt och givande.

 

 

Huvudrollen

Jag menar inte på något sätt att du inte är speciell eller unik – för absolut är du det. Det finns ju faktiskt ingen mer du, en just du.
Jag menar heller inte att du inte ska tänka på dig själv eller njuta och unna dig av livets goda.

Men vi ska inte förväxla våra rättigheter och vårt personliga värde med föreställningen om att vi skulle va världens mittpunkt.

Grundtanken – att vi är unika och kan bli vad vi vill – är fin, men när det kopplas samman med en självcentrerad kultur riskerar vi få en skev bild av både oss själva och livet. Och med lite hjälp av spotlight effekten – där vi tror oss stå i centrum av ett sammanhang – ser vi oss själva som huvudpersonen i berättelsen där uppdrag, syfte och framgång handlar om mig.

 

Att jag är den centrala figuren i mitt eget liv betyder faktiskt inte att jag är den centrala figuren i universum och livet i stort. Absolut har jag huvudrollen i mitt liv! Men, vi behöver förstå att det endast är utifrån mitt eget perspektiv jag har huvudrollen. I alla andra miljarder människors perspektiv har jag bara en biroll. Jag har inte ens huvudrollen i mitt lokala sammanhang eller ens i min egen familj. Där är vi alla – oavsett roll och funktion – biroller till varandra i vår gemensamma historia.

 

Vi är alla unika och värdefulla, och samtidigt är var och en av oss bara små, små, små delar i ett mycket större sammanhang.

Men här kommer det viktiga!    Vårt val.

Vi kan här välja att bidra till något, och där också tillhöra något. Vi kan välja att vara en viktig del i något. Att i olika funktioner och roller, lokalt eller globalt, direkt eller indirekt, ledande eller stöttande, avhjälpande eller förebyggande, på ett eller annat sätt verka för vår gemensamma samtid, framtid och utveckling.

Eller så kan vi välja att va just självcentrerade och då ironiskt nog bli mer en obetydlig utfyllnad i sammanhanget.

Sen finns ju förstås alternativet att sätta sig på tvären och anta rollen som gruskorn i maskineriet.

Så, vad och hur väljer vi?

 

Rätten till det fria valet utifrån den egna fria tanken, känslan och åsikten är en hörnsten i vårt samhälle.

Men ironiskt nog tenderar just den individuellt formade åsikten, den som växer fram genom öppen dialog och egen reflektion, vara allt mer sällsynt i vårt ego-samhälle.

Vi tar i allt större utsträckning del av händelser genom andra betraktare, och framför allt åsiktshavare och ställningstagare, snarare än genom oberoende och saklig information.

Vi matas ständigt med färdiga tolkningar, starka åsikter och förenklade sanningar, och har till och med börjat metakonsumera andras reaktioner, tyckanden och känsloutspel på innehåll och händelser.

 

Därmed formas vår världsbild, (o)kunskap och våra åsikter alltmer av andras bedömningar, tolkningar och reaktioner, snarare än av vad som faktiskt händer och sker.

Dessutom utgår vi mer från våra egna och våra självutnämnda gurus erfarenheter, tolkningar och tyckanden – snarare än från fakta, statistik, forskning och allmän kunskap.

Och ifrågasätts något hänvisas det snarare till en godtycklig sanning, än fakta, och som Indiana Jones så bra uttryckte det. ”Archaeology is the search for fact, not truth. If it’s truth you’re interested in, Dr. Tyree’s philosophy class is right down the hall.”

Och det otäcka är att någonstans på vägen tycks vi allt mer kapitulera från det egna tänkandet till förmån för andras tyckande.

Här är det alltså inte yttre tvång eller ren determinism som hotar vår fria vilja, utan snarare vår egen ignoranta egoism, som gör oss till följare, eller snarare drönare.

 

Från ego till engagemang

Men vad händer om vi väljer att lägga vårt ego åt sidan en stund?

Om vi zoomar ut inser vi att världen inte kretsar kring vår status och framgång, den kretsar inte kring oss över huvud taget.

 

Vi förväxlar ofta framgång med att bli någon. Men om vi skiljer på sak och person inser vi snart att vi redan är, och alltid varit någon. Framgång handlar då inte om mig, min status och bekräftelse, utan om att använda sin potential för att tillsammans med andra bidra till goda resultat inom något meningsfullt.

 

Här skulle vi faktiskt kunna ta inspiration och göra en variant av JFKs installationstal:

Fråga inte vad världen och livet kan göra för dig.
Fråga vad du kan bidra med och göra med det liv du fått.

 

En bieffekt av detta – ett meningsfullt engagemang och god gemenskap – kan dock bli att du får erfara ett tillfredsställande tillstånd av – vad som närmast kan beskrivas som – lycka. Men det kan det nog va värt.

 

Så, istället för att försöka bli någon och jaga ideal, kan vi inse att vi redan är någon, och utifrån den insikten nyfiket utforska vår egen och gemensamma potential. Här kan vi utveckla våra kunskaper, färdigheter, intressen, samarbeten och åtaganden, och engagerat bidra till något meningsfullt. Alltså röra oss från ego till engagemang.

 

Om du har läst ända hit finns det förmodligen ett intresse för de här frågorna – och kanske även en vilja att låta det leda vidare, bortom lösa funderingar.

Ta gärna fram papper och penna – och tänk ner dina reflektioner.

Kanske utifrån några av följande frågor, som kan gälla både arbete och privatliv, både i det lilla och det stora.

• Vad tycker du är viktigt och meningsfullt?
• Vilka sammanhang triggar din nyfikenhet?
• Vad skulle du vilja utforska eller utveckla?
• Vilka kunskaper eller färdigheter vill du utveckla?
• Hur vill du använda dessa kunskaper och färdigheter?
• Vad vill du bidra med, och till?
• Vilket avtryck vill du lämna efter dig?

 

 

JL Wallenberg