Skärp dig!

– ett kort och koncist uttryck som kanske inte är så tydligt, effektfullt och hjälpsamt som vi ofta tänker oss.

”Skärp dig!” är ett uttryck jag kan ha aningen svårt för.

Oavsett om uppmaningen riktas till mig eller andra framgår det sällan helt tydligt vad som egentligen menas?

Vad specifikt är det uppmaningen syftar till? Vad konkret förväntas jag göra?

Ursprungsbetydelsen är inte helt tydlig, men det kan ha handlat om att soldater skulle dra åt sina skärp för att förbereda sig inför en uppgift, vilket i så fall är konkret och begripligt

Men när jag hört uttrycket användas, har det hur som varit långt ifrån de militära sammanhangen.

Istället har jag uppfattat det som någon sorts generell uppmaning till mer disciplin, ökat fokus eller seriösare uppträdande.

Även om det här kan låta konkret och tydligt så framgår det inte hur, eller till vad det skärpta fokuset i så fall ska användas.

Om det önskvärda beteendet och dess syfte inte redan innan är tydligt definierat, förstått och accepterat blir ju en generell uppmaning om skärpning ganska trubbig.

Om sen själva leveransen av den här trubbiga uppmaningen dessutom inte görs tydligt instruerande och respektfullt välmenande, är chansen att det leder till önskad effekt utan bittra bieffekter ganska liten.

En sån uppmaning skulle snarare kunna bli kontraproduktiv, och skapa mer förvirring än klarhet, frustration än fokus, irritation än engagemang, trotsighet än disciplin, förlöjligande än seriositet.

Och utan chans till avsedd effekt blir ju uppmaningen ganska meningslös.

Vi kan ta några exempel.

⁃ I klassrummet kanske läraren säger ”Skärp dig” till en elev som inte lyssnar utan hålls och leker med labbutrustningen.

⁃ På arbetsplatsen kanske chefen använder uttrycket till en anställd som ligger efter och slarvar med uppgifterna.

⁃ Under matchen kanske tränaren ropar det till en spelare som återigen missade ett kanonläge.

I dessa situationer kan ”Skärp dig” tyckas vara en klart befogad och konkret uppmaning vars syfte inte går att misstolka.

Men till synes enkla och uppenbara situationer kan ofta vara mer komplexa än de först verkar.

Och vår syn på situationerna förändras en del om vi skaffar oss mer inblick i omständigheterna.

⁃ Eleven har den här dagen glömt ta sin adhd-medicin.

⁃ Den anställdes äktenskap håller just på att krascha.

⁃ Spelaren har hamnat i en svacka och brottas med dåligt självförtroende.

Utifrån de här omständigheterna blir ju uppmaningen ”Skärp dig” ganska värdelös.

Men även om inga av de här omständigheterna gällde och det helt enkelt inte fanns några godtagbara förklaringar och ursäkter för deras agerande så fungerar sällan ”Skärp dig” som en tydlig, kompetent och motiverande instruktion. Den fungerar snarare som en luddig och frustrerad impulsreaktion som blottlägger en oförmåga att hållbart och konstruktivt hantera situationen.

Att till exempel säga åt någon med adhd att skärpa sig är ungefär lika konstruktivt som att säga åt en blind att se sig för.

⁃ Eleven skulle kanske vara bättre hjälpt av en lugn påminnelse om överenskommelsen att låta labbutrustningen vara tills genomgången är klar.

⁃ Den anställde kanske är mer betjänt av att i stilla avskildhet få en ärlig fråga om hur det står till.

⁃ Spelaren kanske skulle bli mer hjälpt och prestera bättre av lite peppande ”Ingen fara, På det igen bara, Nästa sätter du!”

Utan chans till förbättring blir ju vilken korrigerande uppmaning som helst i sig ganska meningslös, och på sin höjd självbetjänande.

Så om vi bara vill få utlopp för vår frustration kan ”Skärp dig” va ett ganska lämpligt uttryck. Men om vi vill få till en positiv och hållbar förändring finns det andra mer lämpade tillvägagångssätt. Dessa kräver förvisso en insats där vi sätter oss in i och förstår den andres situation och förutsättningar, vilket i sin tur kräver ett engagemang och god kompetens i mänskligt beteende och kommunikation.

Och som med så mycket annat är det svårt att skapa framgång utan investeringar.

Och i det här fallet handlar det om att investera i kunskaper och färdigheter som förbättrar vår förmåga att interagera utvecklande med andra, och därigenom även skapa starkare resultat.

Så nästa gång du känner behovet av att säga ”Skärp dig”, eller när du över huvud taget känner en impuls att korrigera någon, ta först ett djupt andetag. Överväg vilka antaganden du utgår från och hur välgrundade de egentligen är, och fundera sen på vad ett eventuellt mer konstruktivt och stöttande sätt att agera skulle kunna innebära.

Det här är dock bara ett enkelt men inte alltid så lätt exempel på hur vi kan bidra till en mer positiv och hållbar utveckling.

JL Wallenberg