Är din chef en robot?

I en värld där fokus ligger på tekniska innovationer och ständiga effektiviseringar riskerar den mänskliga aspekten att komma i skymundan.

Arbetsplatsernas naturliga mänskliga kontakt, gemenskap och samspel tenderar ersättas av mer formella möten, schemalagda avstämningar eller digitala check-ins.

Därutöver har vi det dedikerade förändringsarbetet med bland annat utveckling av samarbetet, ledarskapet och medarbetarskapet, byggandet av välfungerande grupper och team samt det kontinuerliga arbetet med företagskulturen.

Allt detta får ofta stå åt sidan till förmån för mer kortsiktiga och direkt lönsamhetsdrivande aktiviteter med styrning och kontroll kring resultat och mål, strategi och struktur, effektivitet och kvalité, processer och modeller.

Det blir en förskjutning mot en mer mekanisk och för oss människor artificiell arbetsplatskultur där pengar, teknik och effektivitet blir styrande medans syfte, vision och värderingar blir anpassade.

Det är lite som att Taylors gamla ”Scientific Management” fått ett uppsving i någon form av ”Artificial Management”.

Det här handlar inte om en dystopisk framtidsvision utan om en för många normaliserad arbetssituation där chefen, kanske omedvetet, blivit mer av en exekverande robot än en mänsklig ledare?

Den här typen av chef kan beskrivas som professionell, målmedveten, drivande och effektiv. Dialogen med chefen kretsar förstås i huvudsak kring arbetet men det kan även dyka upp en och annan fråga om privata intressen och ens mående. Det är inte en tyrannisk och diktatorisk härskare men heller inte en inspirerande och inkluderande ledare utan en, lite snällt uttryckt, hyfsat ok chef, men vars sätt att agera och kommunicera på något sätt inte riktigt landar och fungerar.

Efter samtal med den här chefen infinner sig ofta en känsla av tomhet, likgiltighet, besvikelse eller frustration.

Ibland glimmar det dock till och för en stund väcks hoppet om att det kan bli en fungerande kontakt, dialog och relation med chefen. Men i nästa stund faller allt platt till marken igen och kontakten och konversationen känns på något sätt helt snustorr.

Chefen fortsätter dock driva på i strävan efter starkare resultat och ökad lönsamhet, men ansträngningarna kan liknas vid att försöka tända en eld utan värmekälla. Som att samla ihop massa bränsle för att sen försöka blåsa igång elden och forcera fram resultaten och lönsamheten.

Men utan någon form av värme kommer det aldrig bli någon eld, och utan någon form av fungerande mänsklig interaktion blir det inget engagemang som kan generera resultat.

Trots den här situationen är det ofta svårt att känna ilska, protestera, vända sig till HR eller facket, för chefen är ju inte elak och begår inga direkta övertramp utan är snarare korrekt och på något sätt välmenande.
Men samtalen känns väldigt mekaniska eller programmerade, lite som om chefen helt enkelt vore en robot. Det finns en god avsikt men ingen fungerande mänsklig kommunikation. Bara ren maskinell transaktion av information.

Inte ens frågan ”Hur är läget?” upplevs komma från någon form av mänsklig omtanke utan enbart som en leverans av en logisk diagnostikcheck för att därefter kunna exekvera lämpligt program för framdrift och måluppfyllnad.

Den här problematiken beror delvis på en oförmåga att etablera och skapa förtroende, tillit och känsla av samhörighet, vilket lätt leder till att du inte känner dig förstådd eller lyssnad på, att chefen inte är intresserad av hur du mår, vad du drivs av eller hur du kan och vill utvecklas och bidra till gruppen och företaget. Du reduceras till en spelpjäs. Förvisso en spelpjäs som chefen tycker är viktig, men inte för vad du vill och kan bidra med eller utvecklas till utan enbart för pjäsens taktiska värde i spelet som chefen siktar på att vinna.

Det här kan och bör väcka en del frågor om vilka värderingar som faktiskt råder inom företaget. Om en ”robot”, om än med goda avsikter, anses vara en lämplig chef och ledare, vad säger då det om företagets syn på ledarskap. Vad säger det om företagets faktiska värderingar och syn på människan och medarbetarens förmåga, välmående, engagemang, prestation, kreativitet och samspel?

Det handlar alltså inte bara om den enskilda och i olika utsträckning välmenande chefen som av en eller annan anledning sökt sig till eller erbjudits chefsjobbet. Det handlar främst om företagets rådande kultur, vilket inte alltid är det samma som de uppskrivna värderingarna som ofta handlar mer om ideal.

Den kultur som faktiskt råder på företaget står sällan uppskriven på hemsidan, men syns och märks däremot där ute i verksamheten.
Och ett sätt att ta reda på företagets verkliga värderingar, ideal och ambitioner är att titta på företagets chefer och ledare och vilka egenskaper, attityder, synsätt och beteende dessa har. Där kan vi se vad det är som företaget premierar, befordrar och rekryterar och då alltså faktiskt värderar.

Så, frågan “Är din chef en robot?”, kanske inte är så mycket en stängd fråga om din närmsta chefs beskaffenhet utan mer en öppen fråga om ditt företags kultur och ledarskap och huruvida det är en arbetsplats där tekniken kontrollerar människan eller människan kontrollerar tekniken, där pengarna styr syftet eller där syftet styr pengarna?

Tenderar ditt företag se pengarna som målet och de anställda som pjäser i ett spel, vilket alltså premiera vad vi skulle kunna kalla för ”artificiell management”?

Eller ser ditt företag på pengarna som ett medel för att uppnå ett större mål och syfte? Och tror företaget på medarbetaren och lagspelet som den viktigaste framgångsfaktorn för att nå detta mål och syfte och därmed premierar ledare som vill och kan utveckla, investera och bygga på denna framgångsfaktor?

JL Wallenberg